Båtar

... pratar han om när vi sitter och fikar i solen... han ringde... idag... och ville träffas... på direkten... hur skulle jag kunna säga nej... fast det var en fråga om jag hade lust... som om jag inte ville... han hade köpt kaffe till mig när jag kom... och en liten bit choklad... gulle... sen drack vi kaffe ur samma kopp och pratade om båtar... hans båt... som heter Ellen efter hans farmor och mormor... vilken bottenfärg han ska ha... när de stängde så gick vi ut på bryggorna och tittade på båtarna... skrattade så vi kiknade åt varandras skämt... gick nära... nära... mötte hans barndomsvän och presenterade åt alla håll... men vi... ett par?... nej, nej... bara kompisar... han berättade att hon är ledsen och gråter för att han inte är hos henne... jag bad honom låta bli att prata om det... jag vill inte veta... men varför är han inte hos henne i hennes land om han nu älskar henne och hon är ledsen... varför sitter han på ett fik å delar en kopp kaffe med mig... berättar om sitt jobb och ger mig komplimanger... men jag bidar min tid... hon är inte här... men det är jag... och jag vet att jag kan få ont... men jag har haft ont så länge att det inte längre spelar någon roll... vi går genom stan... delar en glass... berättar barndomsminnen... kommer fram till hans bil... han kör mig hem... lyssnar på musik som han har i bilen... han ger mig cd-skivan och ber mig lyssna på den och säga vad jag tycker... han tar min hand och trycker den när jag ska stiga ur... för den mot sina läppar och säger att vi syns ikväll... ute... han skojar och säger att det är bra för honom att jag ska ut så han har något fint att titta på... jag ber honom att försöka få med min bror ut... han lovar att inte säga något ofördelaktigt om mig i brors sällskap... bara fina saker... jag ler och frågar om han tänkt springa efter mig ikväll... han ler och säger vi syns sen... jag stänger dörren försiktigt och springer in till Fröken Lunchkock som tittar på mig från min soffa... hon ler och frågar hur det gått... hon är uppriktigt glad för min skull... hon förstår att jag inte kan släppa honom...

... lillasyster Ego ringer och frågar om vi haft en trevlig fika... hon såg oss när hon gick förbi fiket... berättar att hon träffat honom och han sagt att han sett mig tidiagare och att jag såg upptagen ut... att han ska ringa mig... om hon tror att jag har tid med honom... hon hade sagt till honom att han alltid kunde ringa och bjuda ut mig på en fika... prata lite... han ringde med en gång... bästa bästa syster...

... love... sweet love... och jag är kär i honom... fortfarande... och inte alls mindre efter idag...

Kurva

... mitt i kurvan stannade han i söndags med bilen... vevade ner rutan och undrade hur jag hade det... jag svarade inte som det var...

"... jodå, allt bra. Du då?"

... sen dess har jag inte hört eller sett något...

... wanted: heartbreaker...

O nej

... han var inte på mitt uteställe ikväll... inte Mr AB heller... han dök aldrig upp.. det är det jag menar med att jag är osynlig... God I hate myself...

Bästa, bästa

... när jag gråtit en veckan... förbannat mitt liv överhuvudtaget... struntat i att gå till gymmet eftersom han tydligen har återupptagit sitt forna medlemsskap... promenerat i timmar för att rensa tankarna... lyssnat på så mycket deppmusik och argmusik jag kan utan att bli vräkt... fortfarande inte kunnat äta ordentligt... (idag blev det en smörgås till frukost, två koppar kaffe på extrajobbet, ett äpple och en halv deciliter yogurt)... har jag nu börjat dricka vin istället... när jag känner det som om att jag försvinner i ett grått och smärtsamt töcken så ringer mobilen plötslig... och nej, det var inte han den här gången heller... det var nästan bättre... min allra bästa, bästa killkompis!... Herr AB... bästa, bästa... "hej, vad gör du?... jag är i stan..." följt av ett hysteriskt skrik av mig... don´t tell... vi ska ses ute på vårt stammisställe ikväll... han med sina grabbar och jag med mina tjejer... bästa, bästa... kan det bli bättre i all smärta...?

... let´s drink Marqués de Arienzo Gran Riserva all night...

Självkänsla

... inför ett helt rum fyllt med människor kan jag ställa mig upp och prata för min sak... men att säga till Mr Big att jag fortfarande är kär i honom... det... kan... jag... inte... för jag tror på fullaste allvar att jag inte betyder ett jota för honom... att han knappt kommer ihåg vad jag heter... han försöker få mig att förstå att han tänker på mig ofta... kanske mer än ofta... att jag är huvudpersonen i hans liv... i alla fall en av dem... men min hjärna kan inte förstå... jag tror att ingen ser mig... att jag inte är intressant för andra människor... att jag ingenting betyder för dem...

... så har jag heller inte kunnat läsa ut boken "Självkänsla nu!"... det gör för ont att förstå det som står i den...

... jag är en av dem... visst jag är en härlig... öppen... vänlig... rolig person med ett bra självförtroende...

... men med ytterst taskig självkänsla...

Ringa eller inte ringa...

... det är frågan som cirkulerar i alla former innuti mitt huvud... väga för och emot tar på mina krafter... varför ge honom en möjlighet att nonchalera mig igen... å ena sidan vet jag att han inte bara nonchar mig... för att han sagt det så många gånger att jag måste tro på det... å andra sidan är jag livrädd för att bli mentalt blockerad på honom igen... som om jag inte redan var det... å ena sidan så vet jag nu att han också känner som jag... å andra sidan vet jag inte om han vill göra någonting åt det...
... fuck... what to do...?
... sitter fortfarande i arbetskläderna... kan inte förmå mig att göra något åt saken... vill inte prata med någon... har bara ring Fru Sjökapten... igår... och i förrgår... vill inte svara i telefonen om det inte är han... men i mitt stilla sinne undrar jag varför inte någon av mina vänner... som faktiskt vet att jag träffade honom i helgen... har ringt och undrat vad som hänt... eller i alla fall hur jag mår... guess they don´t care... borde vänja mig vid att vara i utkanten av centrum...
... men vad göra med Mr Big...? ska jag ge mig på ett nederlag till... vill veta vad han ville när han ringde mig i lördags och jag inte var hemma... jag vill veta om han klarar av att träffa mig...

... fuck...! jag vill inte ge mig... vill träffa honomså mycket det bara går... så att han glömmer henne och kommer till mig... där han borde vara... borde varit hela tiden...

... om vi båda känner för vandra fortfarande... varför skulle inte vi få pröva tillsammans...
... Nej! jag tänker inte lägga mig i den här matchen!...

... jag går en promenad och rensar huvudet...

You're Watership Down!

by Richard Adams

Though many think of you as a bit young, even childish, you're
actually incredibly deep and complex. You show people the need to rethink their
assumptions, and confront them on everything from how they think to where they
build their houses. You might be one of the greatest people of all time. You'd
be recognized as such if you weren't always talking about talking rabbits.


Take the Book Quiz
at the Blue Pyramid.

Spöke

"... men snälla sessan... hur mår du egentligen..." frågan ställs av bra arbetskamrat... vad svara?... the love of my life är förlovad... nej... skyller på dålig sömn och lite illamående... förresten, ser det så illa ut säger jag ynkligt... "nja... men du har ingen färg i ansiktet... bara lite rött på kinderna... du ser ut som ett spöke..."

... eller har sett ett kanske...?

... eller beror det på att jag inte har ätit något ordentligt sedan i lördags morse... innan katastrofincidenten på extrajobbet... skorpor och té är det som går ner utan att jag behöver kräkas...

... eller att jag sedan tränat efter jobbet och nästan ramlade ihop av känslomässig ångest för att min telefon ringde förrut... och, nej... det var inte han... inte denna gången heller... inte som han sade att han skulle... och nu är klockan mer än innan... i över en och en halv timma satt jag och vägde för och emot för att överhuvudtaget någonsin mer kontakta honom... eller radera alla nummer och sms... men det vägde över som alltid... tredje gången jag slog hans nummer lät jag signalerna gå fram...

"... Hej, du har kommit till "Mr Big". Jag kan tyvärr inte svara just nu me.........."

...klick...

... ååååå... gud varför gör du detta mot mig igen...? har jag inte straffats nog...? ... oh my sweet love... why?... min puls slår oregelbundet och det dunkar i tinningarna... sova?... under tiden försöker min själ repa sig ännu en gång... och det är inte den sista... ååååå gud! why my love?...

Jobba?

... kan inte jobba... tänker bara på honom och om jag får se honom ikväll... kan inte äta... mår bara illa... åt morot till lunch... men den växte i munnen... arbetskamrater undrar... jag kan känna deras blickar på min rygg... stackars mina elever... jag vet inte vad jag gör...

Telefonen ringde...

... å jippi... låg på soffan och lyssnade på musik som påminde om honom... tårarna flödade över... återigen grät jag över honom... bara för att få frossa i känslor och gråta ut... förbannade honom... försökte intala mig själv att han inte är värd det...
... telefonen ringer... kan inte hitta den... panik... kastar mig över den... det är han!... hur svarar man?... fan också... det bryts... försöker ringa upp... upptaget... hjärtat rusar... andningen är borta... han ringer igen...

... "hej vännen, vad gör du? Förlåt... jag är på väg till jobbet nu... jag skulle ha ringt tidigare men rörigt med allt datatjafs."...

... åååå... vad kan jag göra förutom att le... mitt hjärta studsar till ljudet av hans röst... den värmer mig...

..."du, vill du fortfarande träffa mig så kan vi hitta på något efter jobbet imorgon... jag slutar åtta"...

... klart att jag vill... jag gör vad du vill... allt bara jag får vara dig nära... men jag svarar undvikande...: "ja, visst vi hörs väl någon dag..."... svär inombords för att jag vet att jag sårar honom med min nonchalans... och den är ju ändå bara spelad...

... han svarar:..."nej, inte någon dag. vi hörs av imorgon... vi gör någonting imorgon... jag vill det!"

...åååå mitt hjärta brister... jag kommer att vänta hela dagen imorgon... och även om han inte ringer... för det händer ofta att han inte gör det han säger att han ska göra... så kommer jag att brista igen... och kanske ringa upp honom trots att jag vill att det ska komma från honom... men ikväll är han förlåten... bara för att han gjorde det han inte brukar göra... ringa trots att det gått lång tid... trots att han vet att jag är besviken på honom... han ringde för att säga förlåt... till mig...
... och trots att jag vet att han är förlovad... och att om det vore min pojkvän så skulle jag döda... aldrig förlåta honom eller den andra... så går jag återigen in i det med öppna ögon... för att vi inte kan vara utan varandra helt... aldrig... aldrig vara vi... aldrig bli hela utan... varandra... och varför ska jag ta hänsyn till henne när mitt hjärta är hans och hans mitt... varför backa för någon främlings lycka... när min egen står på spel...


... och den som ger sig in i leken får leken tåla...

Flashback

... å varför gör det så ont?... inte lova ringa och sedan inte hålla... snälla inte en gång till... mitt liv rasar samman varje gång vi gör så här... träffas för promenad ville han... jag med... och han kom ner till mitt favoritfik... för att han visste att jag var där... han lovade att arbetsmötet skulle gå fort... att de bara skulle skriva på lite papper... han ringde och hans vän fick komma till oss... jag mitt dumma fån... ville ge honom lite space... trodde i min enfald att han inte skulle göra om allt... så jag gick efter en stund... messade honom och sa att han kunde ringa när de var färdiga med jobbet... "ja"... svarade han... det var tre och en halv timme sedan... jag vill inte sitta inne och vänta på att telefonen ska ringa... gick lång promenad själv... hamnade på hans båtplats... sittande och dinglade med benen... hopkrupen mot vinden... med solen i ansiktet... alla minnen ramlade över mig som en flodvåg... återigen finner jag mig själv gråtande över honom... hur många gånger har jag inte lovat mig själv att det är sista gången... att nu får han inte mer av mitt hjärta...
... men det handlar inte om att ta mer utan om att den biten inte kan sättas tillbaka... hur mycket jag än försöker kan jag inte glömma... kan inte ta bort det faktum att känslorna fortfarande finns där för oss båda... men det gör mig inget gott... det förstör bara mer och mer av mig för varje gång jag ser honom... det kommer aldrig att bli vi igen... varför kan vi inte bara låta bli att gång på gång ge av varandra... och sedan inte kunna fullfölja...
... vad hade jag inte gjort för att ha det ogjort... att det inte fanns rum för honom i mig... varför ska hela historien upprepa sig som ett flaschback som aldrig sinar...

Tankar gör ont...

... Att vänta på att han ska höra av sig som han lovade... Sitta vid båtplatsen och minnas det som var gör mig tankfull.. Men vackert är det!

Ooops

... igår:
... ligger på soffan och vill självdö efter den konstiga händelsen på jobbet tidigare... Fröken Butik ringer och säger att nu ska vi iväg och handla mat till kvällens schlagermiddag... jag är inte på humör... men naturligtvis ska jag vara med så de plockar upp mig tio minuter senare och vips är vi i affären... där det helt plötsligt kommer fram att mannen i mitt liv... Mr Big... ska närvara på schlagerkvällen... tack... nu vill jag verkligen inte... tänk om han såg mig idag men faktiskt inte vill prata med mig... efter elva ångestattacker och lika många klädombyten är jag redo att gå iväg... och mycket riktigt han dyker upp efter en liten stund och här börjar mitt livs konstigaste kväll...
... kärleksförklaring... i flera timmar... han är ledsen när han ser mig för allt som aldrig blev... glad att jag är jag... ville egentligen inte komma när han visste att jag var där... men kan inte hålla sig borta... jag är vacker... underbar... han känner fortfarande massor... vi är inte avslutade än... men ringen sitter fortfarande på hans finger och hon finns... hon existerar... men för just ikväll är hon inte här... och för första gången tror jag på allt han säger... kan inte förklara men mitt hjärta känns luftigt och lätt för en stund... tätt... tätt ihop med våra huvuden ser vi inte längre de andra i rummet... vi pratar om förr... om allt som hände och varför... hans hand tar min... han smeker min arm... han kysser mina fingrar... han säger att jag luktar gott... att han aldrig kommer över mig... men mitt hjärta vet att detta bara är för ikväll... jag bryr mig inte längre om vad andra säger... vi är... bara han och jag... bara ögon och händer för oss själva...

... senare på stadens lilla kvarterskrog... dansar... kramar... vill hålla handen... närhet som aldrig har försvunnit... allt finns kvar och ikväll kommer det fram sakta... lukten är samma... hans händer likadana... tiden finns inte... har aldrig funnits... och jag faller sakta... igen...
... jag kan inte ta hänsyn till någon... jag vill... bara vara nära...

...sakta går vi genom staden i nattens mörker... fortfarande nära... vi vet att det snart är över... allt det vackra är snart borta... vardagen är nära... hålla om... lukta... känna en sista gång... jag ser min port...

"Godnatt... jag kan inte följa med dig... men jag vill... kan vi höras imorgon?..."

Jag älskar...

Kniv i hjärtat

... så mitt uppe i mitt jobb att jag inte ser, inte hör men känner någonting olustigt i mig... tittar upp från hyllan och där står han... 15 meter bort står mannnen i mitt liv med en tvillingkärra framför sig...
...först en kraftig spark i magen så jag tappar luften och sedan börjar mitt hjärta rusa... jag vet att det inte är hans vagn... inte hans barn... jag vet att det är vännens... men bilden av honom... så perfekt att den sakta dödar mig...

...han ser mig inte och jag vänder mig så fort jag kan om så att jag försvinner ur hans synvinkel... ...andas in... andas ut... andas in... vad håller jag på med? tänker jag och tar ett djupt andetag innan jag sakta börjar få kroppen att lyda under mig igen... en sak i taget... packa upp varorna... rör dig naturligt... inte titta på honom... inte titta på honom... inte titta på honom...
...tårarna bränner i tårkanalerna och väller sakta upp i mina ögon... andas in... andas ut... varför går de inte sin väg?... varför tar det så lång tid?... o herre gud!... han såg väl mig inte?

... Varför såg han mig inte?!?!...

... tvinga kroppen att i lugn takt gå ut på lagret... komma undan alla kunder... alla blickar... alla utom hans... tårarna väller upp och andningen blir tung... lyfta luren... en signal... två signaler...

.......... "hej det är jag, han var här precis och vet du vad jag gjorde?... jag förstörde allt igen..."

Söndagssova

... söndagssova är allt jag vill göra... sova tills jag vaknar av mig själv och är totalt utvilad... men klockan ringer... städdag på mitt gym... och som den styrelseledamot jag är så ska jag naturligtvis vara med...
... natten mot söndag var svår... vaken mycket och drömmar som störde mig... drömmar som inkluderar honom... det har varit mycket tjat om honom här hemma nu... alla verkar ha träffat honom och pratat med honom... alla utom jag... men i all välmening så tas han upp som ett middagssamtal... hos Fröken Sambo... på Tränarens terapisoffa... När Fröken Barnmorska kommer på besök... Fröken Kock frågar på msn... någon har sett honom i bilen... han är som Fantomen... en vandrande legend...

...och min nattmara...

Hjärtrusning

... grill hos Fröken Sambo med familj... mysigt... jag går sakta genom staden för att få lite frisk luft och en lugn stund för mig själv... Ipod i öronen och ett leende på läpparna... går sakta men metodiskt genom affären och plockar till mig de varor jag ska ha... känns som om det är lätt och luftigt... kommer ut på trottoaren och börjar min halvtimmes promenad i skön ensamhet... luften känns klar och full av hopp... vrider på mitt huvud som av en magisk kraft tvingar mig...
... där står han... Mr Big... med ryggen vänd åt mitt håll och konverserar en bekant... mitt leende dör ut... händerna börjar darra och pannan känns kall... mitt hjärta rusar och jag vänder blicken framåt och går så självsäkert jag kan med högburet huvud åt mitt håll... ber till Gud att han inte vänder sig om och ser mig... efter 200 meter börjar hjärtat sakta ner och mina händer sluta darra... han såg mig naturligtvis intalar jag mig själv...
... plötsligt känns promenaden inte så uppfriskande längre... lugnet infinner sig inte...

... en kemisk obalans i min kropp har förstört den...

Sol och känslor

... solen har tittat fram igen och värm mitt hjärta och min kropp... allt ska ju bli lite lättare på våren när det är ljust men jag känner inte av det alla dagar... helgen har varit bra med besök av Fröken Lunchkock ända sen i fredags... lugn och ro och lite fest...
... Lillasyster Musik är nyss hemkommen från säsong i fjällen och mitt storasysterhjärta är lugnat för ett tag... det märks att hon växt tills sig lite...
Var ute på stadens uteställe i lördags... hamnade i baren med en nära vän och en cosmopolitan... pratandes gamla minnen när hon nämner Mr Big... hon hade träffat honom av en slump härom veckan och blivit sittandes och pratade med honom ett tag... hon säger att han bara har gott att säga om mig, att han verkligen bryr sig... jag tror henne... men varför känns det så konstigt att de har pratat om mig?... mitt ego spritter till av självbelåtenhet när jag förstår att han tänker på mig, talar om mig och dessutom på ett bra sätt... men varför varför känns det fortfarande som ett öppet sår när jag tänker på honom?
... en annan vän sade till mig för ett tag sen att jag är så feg... hon har rätt... det är jag! ... jag vågar sällan ta kontakt och jag är inte helt ärlig mot Mr Big... jag ger honom kanske inte alltid möjligheten att förstå mig... men what to do?
... vännen sade i lördags:

" Jo Sessan, han bryr sig och om han säger att han är kär i dig så är han, men du måste förstå... han är inte normal, han beter sig som om han har en hjärnskada!"