Flashback

... å varför gör det så ont?... inte lova ringa och sedan inte hålla... snälla inte en gång till... mitt liv rasar samman varje gång vi gör så här... träffas för promenad ville han... jag med... och han kom ner till mitt favoritfik... för att han visste att jag var där... han lovade att arbetsmötet skulle gå fort... att de bara skulle skriva på lite papper... han ringde och hans vän fick komma till oss... jag mitt dumma fån... ville ge honom lite space... trodde i min enfald att han inte skulle göra om allt... så jag gick efter en stund... messade honom och sa att han kunde ringa när de var färdiga med jobbet... "ja"... svarade han... det var tre och en halv timme sedan... jag vill inte sitta inne och vänta på att telefonen ska ringa... gick lång promenad själv... hamnade på hans båtplats... sittande och dinglade med benen... hopkrupen mot vinden... med solen i ansiktet... alla minnen ramlade över mig som en flodvåg... återigen finner jag mig själv gråtande över honom... hur många gånger har jag inte lovat mig själv att det är sista gången... att nu får han inte mer av mitt hjärta...
... men det handlar inte om att ta mer utan om att den biten inte kan sättas tillbaka... hur mycket jag än försöker kan jag inte glömma... kan inte ta bort det faktum att känslorna fortfarande finns där för oss båda... men det gör mig inget gott... det förstör bara mer och mer av mig för varje gång jag ser honom... det kommer aldrig att bli vi igen... varför kan vi inte bara låta bli att gång på gång ge av varandra... och sedan inte kunna fullfölja...
... vad hade jag inte gjort för att ha det ogjort... att det inte fanns rum för honom i mig... varför ska hela historien upprepa sig som ett flaschback som aldrig sinar...