Träning...

...kan vara kul, speciellt dagar som denna när det går felfritt och man känner sig jättestark. Som Superwoman typ. Alla övningar bara flyter på i en strid men ack så ond ström. Det ska göra ont att träna vad än folk säger! Hur skulle det annars vara den terapin som det är? Fysisk smärta förtar psykisk smärta, så enkelt är det bara!

Smärta ÄR en högre form av njutning.

Smärta gör att du kämpar mer och hårdare...

I love it!

Innebär det att jag har oändligt mycket psykisk smärta inombords...?

Bad Monday

Ångestattack!!! Svetten börjar rinna, rödfärgen stiger sakta men säkert i ansiktet... Vad pysslade jag med i lördags egentligen?
Vad hände?
Visst ja..glömde bekänna att jag inte sov ensam här hemma...anyways... det var bara en liten parantes, inte så viktig alls egentligen...vi kan glömma att det hänt överhuvudtaget, det man inte minns ordentligt och glasklart räknas ändå inte som en del av den verkliga världen. Skulle kunna säga att det har hänt i en annan dimension.
Snapp!
Borta!
Känner mig som en mycket dålig människa... Ska i fortsättningen alltid tänka mig för när jag går ut... i alla fall ibland...

Efter jobbet begav jag mig hem till Lillasyster Ego och skulle hjälpa henne packa för en lååååångresa till Asien. Trevlig kvällsmat med mor och Lilasyster Ego.
Men så till packningen... Hela rummet är ett kaos av sällan skådat slag! Skulle inte bli förvånad om alla prylar i hennes rum började tala till varandra i ren desperation!
Vad göra?

"-Men syster, vad ska du ha med dig?
-Vet inte...
-Ska allt med som ligger på sängen nu?
-Kanske...
-När åker du?
-På onsdag, så jag tvättar allt imorgon, syr in byxorna, färgar ett annat par och...
-Vad skulle jag hjälpa dig med idag då?
-Packa?!..."

Hur packar man om inte det finns saker att packa? Ska också nämnas att jag är en extrem kontrollmänniska och Lillasyster Ego inte ens kan stava till ett sånt ord...

Mission Dumpning

Har på ett mycket effektivt och energisparande sätt eliminerat Ms Miffo från min vänskapslista. Allt som krävdes var ett ynka fåordigt sms i stil med; "Stick och brinn!..." Ett par väl valda ord tillkom men de behövs väl knappast nämnas... Innebörden blev ändock den samma. Hennes svar var också det kort och konsist, dock inte riktigt med samma finess... "Tack." Jag tror personligen att hon var ironisk, men kanske kanske ville hon faktiskt brinna på en mycket varm plats. I så fall har jag begått ett stort misstag som redan nu räknat bort henne!

Dessutom hade pappan helt plötsligt kommit på att på andra sidan jorden fanns det en dotter som hade födelsedag...nån´ gång nu i dagarna i alla fall...kan inte vara så noga väl...?
Han drabbades av ett intensivt telefonbegär och kastade sig över telefonen...

"-Hej, det är pappa här.
- Jaha...
-Hur känns det att vara ett år äldre då?
-Ingen skillnad...
-Var födelsedagen bra?
-Jo i fredags när jag fyllde kan man väl påstå att den var ok en stund och sen födelsedagen från helvetet!
-Jaså?! Vad kommer det sig?
-DET VAR DÅ JAG FYLLDE ÅR! Inte idag..."

Samtalet slutade naturligtvis i en katastrof av värsta sort... Tur att jag har en mamma...och världens bästa mormor.

Ööööhhh...!

Vad hände? Helst plötsligt åkte han hem. Vad det nåt´ jag sa?
Jag vill ha uppmärksamhet, men när jag får det blir jag så stressad att jag håller käften en halvtimme åt gången. Vad göra? Hissa vit flagg å invänta bortgången? Inte jag inte.

Kompisen tyckte jag hade girlpower... Girlpower my ass! Inte en chans att jag tänker på nåt´ annat än honom. Phu! Tur att han inte vet om det. Tror jag... lite kanske då... Fan! Han vet...!


As if!... Ms Miffo dök inte ens upp på MIN födelsedagsfest... Funderar allvarligt på att "dumpa" henne.

Va i he...!

Helt plötsligt e han här... Hur? Vad missade jag? Jag vet att vi ska vara vänner men kanske inte så mycket på min födelsedagsfest. Gode Gud, låt allt gå bra ikväll!

Yrväder

Springer runt, runt i cirklar i mitt hem. Panik!

Varför är det så HIMLA mycket grejer överallt? Vart ska alla saker vara egentligen?
Räknade till 5 dammälgar under sängen... När flyttade de dit egentligen? Ingen som berättade för mig.

Och vad ska jag egentligen ha på mig ikväll..?! Nya jeansen å linnet eller VAD?!

Okej... Telefonen ringer...
Nä hä. Två personer har redan lämnat återbud idag under dan.. Nu ringer Ms Miffo och säger att hon kommer ca 22.00 istället... Festen börjar 20.00... "Du behöver inte spara mat eller vänta på mig, jag tar en skorpa hemma sen. Mäste få sova ett par timmar!" sjunger hon fram på mobilen. Orsak: Hon har legat på annan kompis soffa hela eftermiddagen och tappat bort tiden. Hur gjorde Gud när han formade hennes hjärna?
Jag har inte ens gjort middag den här gången!!! Det är ingen idé... Istället Marängsviss. Ät upp allt kära vänner (så det inte finns en smula kvar till Ms Miffo!)* läses med melodisk stämma*

Skratta

Ska jag skratta eller gråta? Pappa har glömt min födelsedag... Visserligen räknas jag som vuxen men ändå. Att bli bortglömd av en förälder känns hårt. Existerar jag inte längre, har jag missat dagarna, drömmer jag bara? Mest irriterad men även arg, ledsen och väldigt, väldigt liten... Ynklig vore ett passande ord.
Att flera av mina närmsta vänner glömt den innebär väl egentligen bara att jag inte är så viktig, men det kan jag nog kanske leva med. Speciellt som flera stycken riktiga vänner ringt och sjungit för mig under dagen. Då känner jag mig uppskattad och levande!

......?!

Nu vet jag inte ens vart jag ska möta familjen längre. Min egosyrra har tydlligen ändrat de planer jag gjorde med delar av min familj för ca en timme sedan, till sin favör naturligtvis...hur kunde jag tro någonting annat?! Sa jag förresten att det är MIN födelsedag idag?

Födelsedag?

En snurrig familj bestående av fem olika viljor. Vems vilja får välja på min födelsedag? Inte min i alla fall... I min familj skriker jag nämligen inte högst, inte ens på min dag. Men den som väntar på nått gott... efter att ha blåst av hela födelsedagsfirandet istället, så ändrade sig en person och löste allt till min fördel. Tack R! säger jag med vördnad. Nu får de som vill vara med komma när de kan och om de vill medan jag får middag i lugn och ro...
Ibland, men bara ibland har jag tur!

Att fylla år...

...é inte lätt alla gånger. Plötsligt blir hela familjen som yra höns utan hjärnor. De kan inte tänka en redig tanke utan att jag måste styra upp den. Hur kom det sig att jag måste fixa andras födelsedagar men att ingen hjälper till det minsta för att fixa min? Får jag inte få bestämma själv vart jag vill äta den här dagen? Utan förvarning så ska inte mina behov eller önskningar fyllas utan min systers, min mammas och min systers polare... Vart tog jag vägen i allt detta ? Hallå! Kommer ni ihåg mig?
Jag vill också vara egocentrisk... i alla fall idag...

Första gången

Trodde nog inte ens själv att jag skulle starta en egen blog... Jag prövar och ser om jag tycker det är kul!