Skratta

Ska jag skratta eller gråta? Pappa har glömt min födelsedag... Visserligen räknas jag som vuxen men ändå. Att bli bortglömd av en förälder känns hårt. Existerar jag inte längre, har jag missat dagarna, drömmer jag bara? Mest irriterad men även arg, ledsen och väldigt, väldigt liten... Ynklig vore ett passande ord.
Att flera av mina närmsta vänner glömt den innebär väl egentligen bara att jag inte är så viktig, men det kan jag nog kanske leva med. Speciellt som flera stycken riktiga vänner ringt och sjungit för mig under dagen. Då känner jag mig uppskattad och levande!