Svårmod

"-Äntligen helg!" pustar flera av mina arbetskamrater och vänner.
Själv hamnar jag i ett svart och oidentifierbart hål.

Vacum

Hur ska hela jävla helgen fyllas med saker att göra?

Utan att jag hinner förstå det själv fylls jag av allt det svarta och ensamma...svårmodet... Det väller upp i halsen, förlamar min kropp... Hjärtat känns tomt och samtidigt överfullt! Tårarna bränner bakom ögonlocken. Vad ska jag ta mig till?

Vissa dagar hinner jag inte ens med mig själv, än mindre alla mina vänner, men dagar som denna kan jag inte komma ihåg namnet på dem... Vart har de tagit vägen?
Jag blir lätt paranoid och är helt övertygad om att de har övergivit mig. Hur kommer det sig att jag sitter ensam hemma i min lägenhet (läs borg) ofrivilligt?

När jag åkte från min mor för en timme sedan, grät jag i bilen av ensamhet. Skulle vilja påstå att jag kände mig övergiven och extremt ynklig...